Sitter i soffan med min dotter sovandes på bröstet och tänker på situationen vi är i..
Fast jag är så lycklig och njuter till 100 % utav varje stund jag har med Melinda så blir jag ändå så ledsen när jag tänker på allt som hänt och saker som kommer hända framöver.
Alla tjafs jag haft med hennes pappa, allt han sagt till mig, hur han beter sig och framförallt över vad han har gjort.
Enligt honom så vill han inget annat än att finnas här för henne men ändå vill han att vi ska göra faferskapstest, han har ändå inte köpt en enda sak till henne.. eller jo förresten han har köpt en nalle och ja någon pyamas till henne.
Jag bryr mig inte om vid han gör eller köper för det har inte med mig att göra det handlar om hans dotter.
Har sagt att han får komma när han vill, för vill inget annat än att hon ska ha sin pappa men har samtidigt sagt åt honom att allt är upp till honom. Tänker inte be honom komma hit utan han får själv visa lite intresse och ta sig tid för henne.
Sen att han just nu förstört för sig med att ha sagt en del saker till mig som verkligen inte är okej att säga till någon oavsett situationen är jätte tråkigt men vill inte ha honom här just nu.
Haft första mötet hos familjerätten och väntar nu på att han ska gå på sitt så vår handläggare kan ringa mig och boka in ett nytt så vi kan få en lösning på detta och så jag kan få svar på alla mina frågor ...
Mycket man ska tänka på och ordna med försäkringskassan, FMR, bvc och olika bidrag.
Fast man är så lycklig just nu så kan man ändå inte njuta till 100% eftersom vi inte pratar med varandra längre och oroar mig inför vad som kommer sägas/hända sen.

Vet att jag klarar detta galant, och att Melinda har det bra, men vet också att det hade kunnat vara ännu bättre utan allt tjafs och skitsnack ...
Men vi tar en dag i taget och hoppas att han någon dag ska inse att han gjort fel så han kan börja träffa Melinda.
Men som sagt helt upp till honom, tänker inte tjafsa och be honom komma hit..han vet vart vi bor men mycket som han måste bevisa först...