Har varit en del tjejer som hört av sig och undrat vad det är jag gått igenom, vad det är för hemskt som hänt mig, hur jag klara av det och blev en starkare person utav det. Dem ville ha råd om hur dem skulle göra.

När jag var 14 år gammal så var jag på fel plats och med fel folk. Hade också ljugit för mina föräldrar om vart jag skulle så dem hade ingen aning men det strunta jag i, skulle ju festa med mina kompisar.. trodde jag.
Kvällen slutade med att den person jag byggt upp under mina år blev förstörd, kränkt och hotad. Det jag sparat till den rätta var borta. Det som man hört har hänt så många andra som aldrig skulle hända mig hände.
Dem hoten jag fick under de minuterna som kändes som en evighet gjorde att jag inte berättade det för någon. Efter ett tag stod jag inte ut med mig själv längre, kände mig smutsig ingen tvål och inga duschar kunde göra mig tillräckligt ren. Skammen jag kände när jag såg tjejen som tittade tillbaka på mig i spegeln, inför familj och släktingar var för stor - rymde från mina känslor, rymde från min familj.
Efter en natt åkte jag till min farmor och farfar. Farmor förstod direkt vad som hade hänt månaderna innan och ringde direkt till mina föräldrar som var utom sig av oro, dem kom direkt. Några dagar efter åkte vi till en psykolog...
Ville absolut inte prata med henne, varför skulle jag? kände inte henne och hon kände absolut inte mig.
Då sa hon något som jag aldrig kommer att glömma - Se mig som din soptunna, allt skräp du har inom dig tömmer du hos mig och går här ifrån lättare, utan de tunga soppåsarna.
Det hjälpte, efter 1,5 år av terapi var mitt självförtroende så pass starkt att jag tillsammans med mina föräldrar gick till polisen. Det var nu det jobbiga började. Långa förhör som till slut ledde till att man satt i rättsalen öga mot öga mot personen som för nästan två år sedan hade förstört mig. Vi trodde att vi vunnit och skulle på ett sista möte hos min advokat (trodde vi). Gick in i hennes rum, hade blommor med mig för att visa hur tacksam jag var när hon bad oss att sätta oss ner - Han hade överklagat och det var alltså dags att börja om igen denna gången i hovrätten. Efter tre dagar utan sömn och massa magknip fick vi beskedet.
fängelse i 1,5 år samt skadestånd.
Var en sån enorm lättnad, dem trodde på mig. Jag hade klarat det. Självförtroendet steg nu ännu mer och var dags för att börja om, mitt nya liv.

Till alla er därute som varit med om liknande situation, var inte rädda för att be om hjälp, var inte rädda för att gå till polisen. Det är inte ert fel.

Hur vänder man nu detta till något positivt?
Jag var knäckt efter detta, kände mig så liten som person vågade inte göra mig hörd.
När allt var färdigt, kände jag att han har redan förstört så mycket för mig men det har varit, och pga det vågar jag säga ifrån när jag inte trivs, vågar göra mig hörd.
Är en mycket starkare person nu och kan läsa av människor direkt om dem visar ondska eller ödmjukhet..
Vet just nu att jag klarar allt oavsett vad det är!

Så tjejer, var inte rädda för att göra er hörda
Var inte rädda för att prata, eller be om hjälp.
Ni är starkare än ni tror!
Även om det känns hopplöst så ge de tid, ge dig själv tid till att få den rättvisa du förtjänar <3

Har en underbar dotter, pojkvän, familj och underbara vänner. Har allt jag någonsin drömt om.
Men trots det så kan jag ändå inte njuta fullt ut, kan heller inte vara så lycklig som jag borde vara.
Just nu är jag faktiskt jätte ledsen, allt känns jobbigt och har en stor klump i magen...
När man tänker på situationen med hennes pappa och allt som hänt, allt som sagts och allt som kommer hända så vill man bara ge upp och emellanåt känner jag bara för att bryta ihop. Men det kan jag inte, måste vara stark för Melinda behöver sin mamma - en mamma som är glad och positiv och som finns där för henne. Vill vara glad och positiv, för det är en sån person jag är men allt det här andra förstör det. Försöker att inte tänka på det men det försvinner inte..
Jag vet att jag har gjort rätt, och att jag inte hade kunnat ha det bättre men ärligt talat så
känns det bara skit just nu...
När jag tittar på Melinda så blir jag ibland ledsen för hennes skull att det blivit så mycket tjafs om henne och att det tyvärr lär bli ännu mer.
Kommer vara ärlig mot henne.
Kommer säga att jag gjort allt jag kunnat för att vi skulle ha det så bra som möjligt.

När man pratat med dem på familjerätten så
säger dem att man som förälder har moraliska skyldigheter, allt handlar om barnet och inte föräldrarna. Ja jag vet det men hur löser man det så moraliskt som möjligt när jag mår dåligt pga vad han säger och gör mot mig, när jag vet att jag måste släppa in honom i min lägenhet eller träffas på ett fik för att dem ska knyta an när jag själv bryts ner mer och mer?
Men bara att bita ihop..för vill att hon ska ha sin pappa vill inte stå ivägen för det.
Vill med gott samvete veta att jag inte gjort annat än rätt för mig... men det är fan inte lätt...
Men som dem säger - de är de moraliska skyldigheterna som väger tyngst, inte mina känslor...

Är så glad att jag har min familj, Marcus, mina vänner och framförallt Melinda. Ni gör att jag orkar <3

Precis sagt hejdå till Marcus efter en helt underbar helg, svider lika mycket varenda måndag som han kör härifrån för att jobba...
Men går och lägger sig igen med ett stort leende på läpparna när man tänker på hur underbar han är, hur bra han får mig att må och på allt han gör både för mig och Melinda.
Nu i helgen har vi varit iväg och myst på Väla, ätit gott både här och hos min familj för att sedan gå på bio och bara njuta av varandras sällskap medan Melinda myste hos mina föräldrar.
Hjälpte mig att sätta upp mobilen och en lampa ovanför hennes säng.
Ja vi har fått gjort en hel del.
Och allt detta tillsammans med mycket skatt, stöttande och kärlek :)

Blir lika rörd och glad varenda gång han är med Melinda. Matar henne, leker med henne
och pratar med henne.
Hur mycket han verkligen bryr sig om henne.
Visar bara hur omtänksam han är, att man verkligen kan lita på honom.
Jag menar en kille som trots allt går in insett förhållande med en tjej som precis blivit mamma, som kämpar med allt det nya och som har det rätt jobbigt med pappan till Lilltjejen.
Nä Marcus jag säger det igen du är helt fantastisk.
Tack för allt du gör och har gjort för oss.
Är dig för evigt tacksam, du är helt underbar.

Finns en del människor som undrar varför jag valde att gå igenom detta själv, varför jag inte gjorde abort när det tog slut mellan oss och hur jag kan vara så glad fast jag sitter i den sits jag gör ...


För det första har ni inget med mitt liv eller mina val att göra.
Förstår inte hur ni orkar..
Behöver inte förklara mig för er men tänker göra det ändå så ni kanske förstår.
Jag har aldrig varit lyckligare, den här händelsen och de här månaderna har gjort mig till en bättre och starkare människa som vet att jag klarar av allt bara jag bestämmer mig för det.
Har heller inte valt att det skulle bli såhär, att jag skulle ta hand om henne själv men funkade inte mellan oss och då var detta den bästa lösningen.
När jag fick reda på att jag var gravid så bestämde jag mig för att göra allt jag kunde för att hon skulle få det så bra som möjligt.
Tycker inte att ni har rätt att se ner på mig pga att jag är glad fast jag är ensam med henne...
Sen när blev det fel att vara lycklig?
Sen när blev det fel att älska sin dotter?
Sen när blev det fel att offra en hel del saker för att få det så bra som möjligt?
Men visst fortsätt ni att prata om mig och vad jag gör, inte mig emot.
Människor som ni som gör mig bara starkare som person.

Allt det här prat om amning, hur viktigt det är för barnets tillväxt och immunförsvar gör att man känner stor press.
För många tar det ett tag att få det att fungera.
Vissa får problem som mjölkstockning m.m
Jag hade jätte mycket problem med det och tyckte det var jätte jobbigt. Redan första dagen på BB hade vi problem med att få det att fungera så hon fick ersättning, fick pumpa och hon hade svårt att greppa. Hade också väldigt lite tålamod så blev så frustrerad när det inte kom något och gav då upp och gallskrek istället sluta då med att vi fick locka henne med ersättning för att hon skulle hitta.
Har svårt för att känna mig bekväm inför andra med min kropp, som tex i omklädningsrummen när man skulle byta om eller på badhuset. Så när dem skulle hjälpa till på BB med amningen och hoppa upp i sängen och bara tog tag om hela tutten så kände jag mig så otroligt obekväm. När det inte fungerade ändå så bröt jag ihop för att jag kände att jag inte kunde, att jag inte var en bra mamma för att hon inte fick någon mat ifrån mig...
När det sen var dags att åka hem kände jag mig redo men var ändå nervös. Dagen efter vaknade jag av att hon grät för hon var så hungrig då hade ena bröstet blivit som en sten och de andra fungerade inte alls bröt ihop och hon fortsatte gråta och jag fick panik. Fick ringa min mamma som kom direkt och köpte ersättning. Så fick vi hålla på, köpte sen pump och fixa köra med den, blev sen gummibröstvårta på det. Gick att amma då men kunde sitta i minst två timmar åt gången och hon blev ändå inte nöjd. Var jätte jobbigt för hann inte göra något annat.
För tre veckor sedan försvann all mjölk och har sen dess bara gett henne ersättning.
Allt funkar nu jätte bra, hon sover jätte mycket och har gått upp mycket så nu är kurvan ännu bättre.

När jag var hos min barnmorska så pratade vi om det och hon frågade hur jag mådde.
Svarade att jag mådde jätte bra och hur skönt det var nu när allt fungerade. Hon tittade då på mig precis som att jag var helt galen som tyckte det pga hur vanligt det var att man fick ångest för att man inte kunde amma...

Huvudsaken är väl att barnet får mat och mår bra ?
Tycker det är alldeles för stor press på kvinnor om amningen, vissa kan faktiskt inte.. alla kvinnor i min släkt har haft problem med det och inte kunnat amma längre än två månader.

Så tänker inte klanka ner på mig själv längre för att jag inte kan amma tvärtom tänker jag njuta av att min dotter mår bra och blir ordentligt mätt och får den sömn hon behöver :)<3

Läste en artikel igår i tidningen Vi föräldrar, och kan inte släppa det. Den handlade om nyblivna föräldrar och mammans rädsla över att vara själv med barnet när pappan skulle börja jobba igen.
Rädslan över att göra fel, för att man inte hade någon att bolla frågorna med och rädslan över att inte ha hunnit knyta an tillräckligt mycket till sitt barn för att se vad det behövde.
Förstår att det kan kännas lite läskigt när man varit båda under den första tiden och haft det stödet.
Men hur känns det då inte för oss mammor som är själva från första dagen eller i mitt fall fem månader innan man ska föda ?
Ser upp till alla mammor inte det jag menar, är jätte jobbigt och finns dagar då vi alla bara vill sätta oss ner och bryta ihop.
Men för oss som är ensamma är dem rädslorna ännu större.

Var livrädd dagarna innan jag skulle föda, om hur det skulle gå och om jag skulle klara det. Nu har jag turen som har min familj och vänner. Är bara ett samtal bort med massa råd och stöd.
När jag var på BB och gick runt i korridorerna med Melinda och såg alla par och hur lyckliga dem var och hur mycket killen hjälpte till för att han var så lycklig över att vara pappa. När dem satt och mös tillsammans i soffgruppen hela familjen framför mig, där jag satt själv tjugo år gammal med mitt kaffe..
blev så avundsjuk, och ledsen för ville ocksåh det så..ville också att Melinda skulle få ligga i sin pappas famn...

Nu när det gått nästan två månader är jag lyckligare än någonsin, älskar att vara mamma. Ja jag är ensamstående mamma men jag är inte ensam, har alla mina vänner, min underbara familj och Marcus
Så ja det kommer bli tufft men vi klarar det, vad vore livet om allt skulle gå som på räls ? Nä , man måste få kämpa lite hihi :)

Men till alla er mammor där ute som är ensamma, som inte har familjen och vännerna där hela tiden. Ni är så otroligt starka, och ser verkligen upp till er.
Ser upp till alla mammor oavsett om ni går igenom allt tillsammans med er partner eller själva att vara mamma är ett heltidsjobb.

Vi är alla grymma och oavsett vad som händer så klarar vi av det :)<3

Var ett tag sen man skrev nu , men har haft fullt upp.
Inte lätt att vara ensamstående mamma till en dotter som ibland inte vill detsamma som mig, ha en hund som ska roas och gå ut, träffa min underbara killes familj och gå på middagar hos mina släktingar där han ska få träffa dem och sköta om sig själv och lägenheten :)
Trots att ens schema är fullt från morgon till kväll, helgerna uppbokade fram till jul så har jag aldrig varit lyckligare :)
Allting går så himla bra!

Hade aldrig kunnat tro att de skulle bli såhär bra. Mellan mig och Marcus är det helt underbart, Melinda mår bra och min familj är överlycklig över vad jag och Marcus har :)
När jag träffade hans familj så var jag jätte nervös över vad dem skulle tycka och tänka om mig.
Kommer in en tjugo årig tjej med en dotter på sex veckor som träffar deras son...

Men fick en kram utav hans föräldrar direkt och det kändes så skönt, kände direkt att jag verkligen kunde vara mig själv.
Riktigt underbar familj som inte utstrålar annat än värme och kärlek.


Så tacksam för att ha fått en chans till, kommer göra allt jag kan för att få det att verkligen fungera.
vilket jag vet att det kommer att göra.

Sitter i soffan med min dotter sovandes på bröstet och tänker på situationen vi är i..
Fast jag är så lycklig och njuter till 100 % utav varje stund jag har med Melinda så blir jag ändå så ledsen när jag tänker på allt som hänt och saker som kommer hända framöver.
Alla tjafs jag haft med hennes pappa, allt han sagt till mig, hur han beter sig och framförallt över vad han har gjort.
Enligt honom så vill han inget annat än att finnas här för henne men ändå vill han att vi ska göra faferskapstest, han har ändå inte köpt en enda sak till henne.. eller jo förresten han har köpt en nalle och ja någon pyamas till henne.
Jag bryr mig inte om vid han gör eller köper för det har inte med mig att göra det handlar om hans dotter.
Har sagt att han får komma när han vill, för vill inget annat än att hon ska ha sin pappa men har samtidigt sagt åt honom att allt är upp till honom. Tänker inte be honom komma hit utan han får själv visa lite intresse och ta sig tid för henne.
Sen att han just nu förstört för sig med att ha sagt en del saker till mig som verkligen inte är okej att säga till någon oavsett situationen är jätte tråkigt men vill inte ha honom här just nu.
Haft första mötet hos familjerätten och väntar nu på att han ska gå på sitt så vår handläggare kan ringa mig och boka in ett nytt så vi kan få en lösning på detta och så jag kan få svar på alla mina frågor ...
Mycket man ska tänka på och ordna med försäkringskassan, FMR, bvc och olika bidrag.
Fast man är så lycklig just nu så kan man ändå inte njuta till 100% eftersom vi inte pratar med varandra längre och oroar mig inför vad som kommer sägas/hända sen.

Vet att jag klarar detta galant, och att Melinda har det bra, men vet också att det hade kunnat vara ännu bättre utan allt tjafs och skitsnack ...
Men vi tar en dag i taget och hoppas att han någon dag ska inse att han gjort fel så han kan börja träffa Melinda.
Men som sagt helt upp till honom, tänker inte tjafsa och be honom komma hit..han vet vart vi bor men mycket som han måste bevisa först...