Allt det här prat om amning, hur viktigt det är för barnets tillväxt och immunförsvar gör att man känner stor press.
För många tar det ett tag att få det att fungera.
Vissa får problem som mjölkstockning m.m
Jag hade jätte mycket problem med det och tyckte det var jätte jobbigt. Redan första dagen på BB hade vi problem med att få det att fungera så hon fick ersättning, fick pumpa och hon hade svårt att greppa. Hade också väldigt lite tålamod så blev så frustrerad när det inte kom något och gav då upp och gallskrek istället sluta då med att vi fick locka henne med ersättning för att hon skulle hitta.
Har svårt för att känna mig bekväm inför andra med min kropp, som tex i omklädningsrummen när man skulle byta om eller på badhuset. Så när dem skulle hjälpa till på BB med amningen och hoppa upp i sängen och bara tog tag om hela tutten så kände jag mig så otroligt obekväm. När det inte fungerade ändå så bröt jag ihop för att jag kände att jag inte kunde, att jag inte var en bra mamma för att hon inte fick någon mat ifrån mig...
När det sen var dags att åka hem kände jag mig redo men var ändå nervös. Dagen efter vaknade jag av att hon grät för hon var så hungrig då hade ena bröstet blivit som en sten och de andra fungerade inte alls bröt ihop och hon fortsatte gråta och jag fick panik. Fick ringa min mamma som kom direkt och köpte ersättning. Så fick vi hålla på, köpte sen pump och fixa köra med den, blev sen gummibröstvårta på det. Gick att amma då men kunde sitta i minst två timmar åt gången och hon blev ändå inte nöjd. Var jätte jobbigt för hann inte göra något annat.
För tre veckor sedan försvann all mjölk och har sen dess bara gett henne ersättning.
Allt funkar nu jätte bra, hon sover jätte mycket och har gått upp mycket så nu är kurvan ännu bättre.

När jag var hos min barnmorska så pratade vi om det och hon frågade hur jag mådde.
Svarade att jag mådde jätte bra och hur skönt det var nu när allt fungerade. Hon tittade då på mig precis som att jag var helt galen som tyckte det pga hur vanligt det var att man fick ångest för att man inte kunde amma...

Huvudsaken är väl att barnet får mat och mår bra ?
Tycker det är alldeles för stor press på kvinnor om amningen, vissa kan faktiskt inte.. alla kvinnor i min släkt har haft problem med det och inte kunnat amma längre än två månader.

Så tänker inte klanka ner på mig själv längre för att jag inte kan amma tvärtom tänker jag njuta av att min dotter mår bra och blir ordentligt mätt och får den sömn hon behöver :)<3

Läste en artikel igår i tidningen Vi föräldrar, och kan inte släppa det. Den handlade om nyblivna föräldrar och mammans rädsla över att vara själv med barnet när pappan skulle börja jobba igen.
Rädslan över att göra fel, för att man inte hade någon att bolla frågorna med och rädslan över att inte ha hunnit knyta an tillräckligt mycket till sitt barn för att se vad det behövde.
Förstår att det kan kännas lite läskigt när man varit båda under den första tiden och haft det stödet.
Men hur känns det då inte för oss mammor som är själva från första dagen eller i mitt fall fem månader innan man ska föda ?
Ser upp till alla mammor inte det jag menar, är jätte jobbigt och finns dagar då vi alla bara vill sätta oss ner och bryta ihop.
Men för oss som är ensamma är dem rädslorna ännu större.

Var livrädd dagarna innan jag skulle föda, om hur det skulle gå och om jag skulle klara det. Nu har jag turen som har min familj och vänner. Är bara ett samtal bort med massa råd och stöd.
När jag var på BB och gick runt i korridorerna med Melinda och såg alla par och hur lyckliga dem var och hur mycket killen hjälpte till för att han var så lycklig över att vara pappa. När dem satt och mös tillsammans i soffgruppen hela familjen framför mig, där jag satt själv tjugo år gammal med mitt kaffe..
blev så avundsjuk, och ledsen för ville ocksåh det så..ville också att Melinda skulle få ligga i sin pappas famn...

Nu när det gått nästan två månader är jag lyckligare än någonsin, älskar att vara mamma. Ja jag är ensamstående mamma men jag är inte ensam, har alla mina vänner, min underbara familj och Marcus
Så ja det kommer bli tufft men vi klarar det, vad vore livet om allt skulle gå som på räls ? Nä , man måste få kämpa lite hihi :)

Men till alla er mammor där ute som är ensamma, som inte har familjen och vännerna där hela tiden. Ni är så otroligt starka, och ser verkligen upp till er.
Ser upp till alla mammor oavsett om ni går igenom allt tillsammans med er partner eller själva att vara mamma är ett heltidsjobb.

Vi är alla grymma och oavsett vad som händer så klarar vi av det :)<3

Var ett tag sen man skrev nu , men har haft fullt upp.
Inte lätt att vara ensamstående mamma till en dotter som ibland inte vill detsamma som mig, ha en hund som ska roas och gå ut, träffa min underbara killes familj och gå på middagar hos mina släktingar där han ska få träffa dem och sköta om sig själv och lägenheten :)
Trots att ens schema är fullt från morgon till kväll, helgerna uppbokade fram till jul så har jag aldrig varit lyckligare :)
Allting går så himla bra!

Hade aldrig kunnat tro att de skulle bli såhär bra. Mellan mig och Marcus är det helt underbart, Melinda mår bra och min familj är överlycklig över vad jag och Marcus har :)
När jag träffade hans familj så var jag jätte nervös över vad dem skulle tycka och tänka om mig.
Kommer in en tjugo årig tjej med en dotter på sex veckor som träffar deras son...

Men fick en kram utav hans föräldrar direkt och det kändes så skönt, kände direkt att jag verkligen kunde vara mig själv.
Riktigt underbar familj som inte utstrålar annat än värme och kärlek.


Så tacksam för att ha fått en chans till, kommer göra allt jag kan för att få det att verkligen fungera.
vilket jag vet att det kommer att göra.

Sitter i soffan med min dotter sovandes på bröstet och tänker på situationen vi är i..
Fast jag är så lycklig och njuter till 100 % utav varje stund jag har med Melinda så blir jag ändå så ledsen när jag tänker på allt som hänt och saker som kommer hända framöver.
Alla tjafs jag haft med hennes pappa, allt han sagt till mig, hur han beter sig och framförallt över vad han har gjort.
Enligt honom så vill han inget annat än att finnas här för henne men ändå vill han att vi ska göra faferskapstest, han har ändå inte köpt en enda sak till henne.. eller jo förresten han har köpt en nalle och ja någon pyamas till henne.
Jag bryr mig inte om vid han gör eller köper för det har inte med mig att göra det handlar om hans dotter.
Har sagt att han får komma när han vill, för vill inget annat än att hon ska ha sin pappa men har samtidigt sagt åt honom att allt är upp till honom. Tänker inte be honom komma hit utan han får själv visa lite intresse och ta sig tid för henne.
Sen att han just nu förstört för sig med att ha sagt en del saker till mig som verkligen inte är okej att säga till någon oavsett situationen är jätte tråkigt men vill inte ha honom här just nu.
Haft första mötet hos familjerätten och väntar nu på att han ska gå på sitt så vår handläggare kan ringa mig och boka in ett nytt så vi kan få en lösning på detta och så jag kan få svar på alla mina frågor ...
Mycket man ska tänka på och ordna med försäkringskassan, FMR, bvc och olika bidrag.
Fast man är så lycklig just nu så kan man ändå inte njuta till 100% eftersom vi inte pratar med varandra längre och oroar mig inför vad som kommer sägas/hända sen.

Vet att jag klarar detta galant, och att Melinda har det bra, men vet också att det hade kunnat vara ännu bättre utan allt tjafs och skitsnack ...
Men vi tar en dag i taget och hoppas att han någon dag ska inse att han gjort fel så han kan börja träffa Melinda.
Men som sagt helt upp till honom, tänker inte tjafsa och be honom komma hit..han vet vart vi bor men mycket som han måste bevisa först...

Äkta vänskap är att förstå varandra, utan att säga ett ord.
Äkta vänskap är att göra saker tillsammans.
Äkta vänskap är att uppleva saker tillsammans.
Äkta vänskap bygger på förtroende och tillit.

En äkta vän går inte bakom ens rygg.
En äkta vän vågar stå upp för en i både med- och motvind.
Det är precis som ordspråket säger;
Kärleken kommer och kärleken går men vännerna består...

Alexandra "Salla" Karlsson
Du utstrålar värme och glädje
Du får mig alltid på gott humör
Till dig kan jag komma när ingen annan hör
Du stannar när alla andra gått
Du är den bästa vän jag fått
Du ska veta att i mitt hjärta har du alltid plats
Du är äkta vänskap för mig
Så lämna aldrig mig

Jag älskar dig över allt annat, och kommer alltid att finnas här för dig !

När jag tog graviditetsstickan ur sin förpackning och gick in på toaletten med mamma väntandes utanför dörren hade jag många tankar snurrandes i huvudet..

Tänk om det visar positivt?

Klarar vi detta, kommer det hålla?

Kommer jag att klara detta?

Har aldrig hållt en bebis, hur ska detta gå?

Mycket riktigt det visades positivt, magkänslan jag haft fem dagar innan stämde.

Gick ut till mamma och visade stickan, blir bemött av ett lite nervöst skratt och får en kram -

Ja grattis mamma får man väl säga! säger mamma klockan sex på morgonen i sin morgonrock.

Kunde inte säga något bara skrattade, kändes helt sjukt.

Livet förändrades snabbt, var livrädd men kändes ändå helt rätt.

Efter ett tag så kom man in i sin rollen, allt handlade om barnet som fanns inuti min mage.

Under tiden som månaderna gick mognade jag enormt mycket. Allt handlade om henne.

När vi gjorde slut så blev jag rädd, det ska jag erkänna men visste ändå att mitt val var rätt.

Den 29 augusti då kom hon, när dem la henne i min famn så överöstes jag utav en enorm lycka, blev förälskad i henne direkt. Detta är min dotter och ska göra allt jag någonsin kan för att hon ska få det så bra som möjligt.

Var så tryggt på BB, med all hjälp och ompyssling. Dagen när vi skulle hem var lite nervös men kändes ändå jätte skönt, för kände att allt skulle gå bra trots situationen.

Många har frågat mig om jag inte tyckt det skulle vara jobbigt att vara själv, eftersom jag skulle göra allt själv. Det är jätte mycket jobb Simone, det vet du va.

Ja klart jag vet, men är inte själv. Har turen som står min familj så nära.

Hjälpt mig med allt.

Nu har det gått en månad och allt är så underbart. 

Har haft mina sömnlösa nätter.

Har gråtit för det varit så jobbigt.

Men då har man stannat upp och tänkt som min gamla lärare sa - Bit ihop eller bryt ihop.

Jag bet ihop, andades och tog tag i det.

Allt har löst sig jätte bra, och njuter utav varje sekund som jag spenderar tillsammans med min dotter.

Hennes stora nyfikna ögon.

Hennes leende.

Och allt annat som gör henne så speciell

Framtiden är ljus, och för varje dag som går och desto mer vi knyter an till varandra desto mer vet jag att jag gjorde rätt val.

Att vara tjugo år, ensamstående mamma är så underbart.

Älskar min underbara dotter och vår framtid kommer bli helt underbar.

Hon fyller mig utav värme och har gjort mig till en starkare människa bara på den här tiden.

Kommer vara dig för evigt tacksam Melinda <3

Har haft det jätte jobbigt under sex år, fått uppleva alldeles för mycket hemska saker för att vara så pass ung som jag var då. Fått känna på svek, hat och falsk kärlek. När man tänker tillbaka på den tiden och allt som hände både mig och min familj så känner man tro det eller ej ändå en tacksamhet. För hade det inte varit för det hade jag inte varit den jag är idag. Är en mycket starkare person nu än vad jag var då, vet att oavsett vad som händer så klarar jag av det. Tack vare stort stöd från familj och vänner är jag nu också mycket starkare som person. 

Har alltid haft en dröm om att starta en familj med en man som verkligen älskar mig för den jag är, en man som stöttar mig oavsett vad och som gör mig lycklig. Ett stort hus med en stor och härlig trädgård. 

Men svårt att veta vem som verkligen är "den rätta", har iaf träffat på många som var fel för mig.

För snart 1,5 år sedan träffade jag en underbar kille, vi klickade direkt. Hade aldrig känt mig så avslappnad innan med någon. Kände verkligen att jag nu äntligen ahde hittat rätt. Trots detta så slutade jag helt plötsligt att höra av mig, ignorerade hans sms.. för vad ? Jo rn annan kille...

Vi blev sedan tillsammans och några månader senare var jag gravid.

Trots att vi inte varit tillsammans länge och jag omöjligt kunde veta att detta var den rätta så bestämde vi oss för att behålla barnet. Vi flyttade sedan till en lägenhet, en månad senare var det slut. Han flyttade tillbaka till Malmö och jag satt ensam kvar i lägenheten med en enda tanke - Jag ska bli ensam,stående mamma, drömmen är förstörd...

Efter ett tag började jag tänka på Marcus, Varför gjorde jag som jag gjorde ? jag kände ju direkt att han var "den rätta". Han hade aldrig lämnat mig, han hade stöttat mig till tusen... Kom fram till att jag skulle skriva till honom för att be om ursäkt. Såklart så blev han förbannad men det slutade ändå med att vi började träffas för att se vad som hände. Vi slutade att träffas för var för mycket, vilket jag förstår. Var gravid med killen jag ignorerade honom för.

Men trots detta så har vi nu gett det en chans till där vi nu satsar på oss fullt ut, har en underbar dotter och en under kille vid min sida som stöttar mig till 100% , finns ingen annan som är så underbar som honom. Vet vart jag har honom och kan prata med honom om allt. Han tar hand om mig och min dotter och gör mig så lycklig.

Tack för att du finns Marcus.

Tack för att du gett mig en chans till.

tack för att du fått min dröm att sakta men säkert börja slå in igen.